Bedömning på en vallhundsbordercollie (del II)

(ej Dino!)

Fortsättning från föregående inlägg egentligen... ;-)

OK, så kommer vi då till bedömningen av Dino - en Border Collie av vallhundstyp...

Domaren Kurt Nilsson hade en domarelev vilket var en fördel för mig som utställare. Han diskuterade hundarna med eleven (och till slut även direkt med mig) och jag som utställare kunde bara stå bredvid och "tjuvlyssna".

Dino var första Border Collien i ringen - Juniorklass hane som han var. Dessutom var han den enda i den gruppen.

Domaren Kurt Nilsson började med att prata med eleven om problem som vissa Border Collies har (enligt honom).

Han beskrev skillnaderna mellan de två varianterna så här:

• en variant är lägre, har kortare nos och kortare rygg - det är denna variant som vallhundsfolk i Sverige kallar för utställningsvarianten
• den andra varianten är högre, har längre nos och längre rygg - det är denna variant som vallhundsfolk och agilityfolk i Sverige avlar på

Enligt Kurt så har denna variant med lång nos problem med både under- och överbett. Så stora problem ibland så att tänder i underkäken kan gå upp i gommen på hunden. Han beklagade att inte vallhundsfolket ställde ut sina hundar mer för att bland annat lyfta detta problem och få bukt med det.

Hmmm, intressant säger jag!

(ej Dino!)

Kurt menade att vallhundsfolk antagligen ville ha hundar med längre ryggar för att de fungerade bättre i agilityn och även i vallningen vad gällde snabbhet och vighet i svängar och hopp.

Men, och det fanns enligt honom ett stort MEN, dessa hundar med längre ryggar var inte lika uthålliga som de med korta ryggar. Han menade att de kortryggade (utställningsvarianten alltså) var mer lämpade för arbete under långa dagar. Dvs de klarade bättre av att valla hela dagar eller höll (kroppsligt) bättre helt enkelt, än de mer långryggade.

Vallhundsfolk i Sverige vallar sällan hela långa dagar som många gör i Australien och Nya Zeeland. I Sverige vallar en del kanske bara någon gång i veckan och med bara ett litet antal djur. I Australien och Nya Zeeland vallar de många gånger enorma hjordar hela dagar. Mycket spring över långa distanser alltså.

Han hade personligen fotat de arbetande australiska vallhundarna och han menade att de var av den typen som i Sverige kallas för utställningsvarianten - vilket han då tyckte var konstigt. Varför avlar inte vallfolk i Sverige på samma typ undrade han?

Jag tackade Kurt för att jag fick tjuvlyssna och jag måste säga att han var en väldigt trevlig domare!

Jag tyckte allt detta var klart intressant att höra och skulle gärna höra synpunkter på det!

#Blogg100 - 33(100)

#bedömning