Mjölktänder som vägrar släppa...

Båda hörntänderna valde att stanna kvar fast permanenttänderna växte ut. Det såg lite roligt ut med dubbla gaddar...

Höger sidas tand trillade till slut efter extra mycket märgbenstugg.... men vänster sidas tand höll sig envist kvar...

Så vid fyllda 6 månader bokades tid för tandextraktion. Båda sidorna röntgades för säkerhets skull.

Här syns mjölktanden:

Alla permanenta tänder finns nu på plats, fick vi dessutom besked om!

Visst var de gulliga på AniCura Gärdets Djurklinik när jag fick med detta hem!

Borta! Tre stygn blev det i stället.

Om man leker lite i photoshop, kan man lägga tillbaka tanden och inse hur lång roten egentligen är! Denna tand hade inte trillat av sig själv enligt veterinären. 

"Under de närmaste 2 veckorna är det MYCKET VIKTIGT att Dino inte tuggar på något hårt, för att inte stygnen ska lossa i förtid. Inga tuggben, pinnar eller andra hårda leksaker är tillåtet..."

Ohh herrejösses, hur ska vi överleva dessa två veckor undrar jag bara.... ;-)

Valpstilstudie

Valpar kan vara så fascinerande lealösa. Hur hänger tassarna hop med kroppen kan man undra...

På bilden kan man fortfarande ana den blåa babyfärgen i kanterna av ögonen. Och de långa vita ögonbrynshåren är ju bara så underbara!

Varför lägger han sig spontant i ringen som bildas av det gamla cykelhjulet?

Varma dagar kan det vara skönt att svalka sig med en isbit.

Jag fick tidigt höra att Dino liknar en grävling - och det kan jag hålla med om!

Fårvallning!

Jag åkte på en uppfödarträff. Vår första kontakt med får (efter att Dino flyttat hemifrån skall tilläggas). Vi kunde nog lära oss något båda två tänkte jag...

Jag fick mycket ny information av skicklige Peter Nilsson.

Dino å andra sidan visade noll och inget intresse för fåren.... Däremot åt han säkert flera kilo av färsk fårbajs.... och lekte med kullbrorsan.... men det var ju också "kunskaper" på sitt sätt!

Mera träning med (mer eller mindre) rasfränder denna gång...

Är man liten valp behöver man träffa snälla vuxna... Här ställer snälle farbror Learoy upp!

Olika hundraser leker på olika sätt. Vissa gillar att brottas med varandra medan andra gillar att springa runt, runt. Samma ras och ålder leker många gånger bäst, men det är nyttigt att valpar lär sig att leka med olika raser, olika individer, i olika åldrar och därmed även i olika storlekar samt givetvis av olika kön. De flesta vuxna hundar tröttnar snabbare på en valps ofta väldigt intensiva lek, än jämnåriga valpar.

Jag var väldigt noga med vem Dino fick träffa den första tiden. Endast snälla och lugna hundar. Helst vuxna eller andra valpar. Unghundar kan vara alldeles för intensiva i leken och det klarar inte alltid små valpar. Så sjövilda unghundar (typ 4-5 månader och äldre) av större raser undvek vi. Fördelen med att valpar egentligen ska begränsas i sina umgängen med andra hundar före 2:a sprutan (vid 12 veckors ålder) är att det tillåter mig som matte att bestämma vem jag vill att min valp ska träffa och vem jag inte vill att min valp ska träffa! Vill jag inte av något skäl, kan jag alltid dra till med att min valp fortfarande inte har fått sin 2:a spruta...

Kompis på landet!

Det bästa är att välja ut några tilltänkta kompisar till sin valp och låta dem umgås. Mina hundar ska aldrig behöva känna tvånget att behöva hälsa på "kleti och pleti" när vi är ute och går. Det kan vara stressande för en hund att hela tiden tvingas utsättas för nya bekantskaper.

Kompis hemma i stan!

Allteftersom valpen blir äldre (och större) kan jag börja tillåta lek med vilda unghundar...

MEN, det är stenhårt JAG som bestämmer vem min hund ska träffa!

Det är definitivt INTE andra hundar som bestämmer!

Vi är ju nämligen fyra parter i ett möte (som dessutom, enligt mig, ska få bestämma i följande ordning) - jag, min hund, den andra hundägaren och den andra hunden.

Med det menar jag problemet när man springer på andra hundägare i skog och mark som har sina hundar lösa och vars hundar inte lyder dem. Formellt gör ägarna en lagöverträdelse då man inte får ha hundar lösa om man inte har kontroll över dem - dvs kan få stopp på eller kan kalla in dem. Men detta struntar många (speciellt småhundägare) i. Så den ouppfostrade lilla hunden kommer farande fram till oss, oavsett om dess matte/husse, jag eller min hund ens vill det! Den part som sist (enligt min uppfattning då) ska få bestämma om ett möte ska få ske - är den part som tillåts bestämma!

I denna situation är jag "hård". Jag lyfter upp min hund om det behövs men framförallt försöker jag mota bort den andra hunden. Jag kan ropa/skrika åt den "gå till matte/husse", "nej"" eller jag kan handgripligen ta tag i hundens halsband och hålla fast den och be matte/husse komma och hämta sin hund. Inte alltid så populärt... Argumentet att jag inte tycker deras hund ska bestämma över mötets vara eller inte vara, är de inte intresserade av höra. Märkligt hur en del hundägare tar sig friheter och anser det vara deras självklara rätt att låta sin hund fara omkring och bestämma!

Miljöträning, miljöträning, miljöträning...

Jag vill ha en hund som fungerar i de mest skiftande miljöer. Detta förutsätter (förutom bra gener!) att valpen blir utsatt för olika konstigheter som finns i samhället. Konstigheterna finns överallt. Här en lekplats.

Även vatten kan vara läskigt i början.

Olika raser är olika signal- och ljudkänsliga. Och givetvis är olika individer olika signal- och ljudkänsliga. Så beroende på vad man har i andra änden av kopplet så att säga, behöver man träna mer eller mindre.

Tänk en arbetshäst (New Foundland kanske) - de behöver mindre av miljöträning. De är så stabila från början och hetsar inte upp sig i onödan. Tänk på motsatsen, ett fullblod (Border Collie kanske) - de behöver mer av miljöträning. De är mer stissiga och stressar lättare upp sig. För att uttrycka det enkelt.

Det är en balansgång att inte pressa en valp för mycket och att samtidigt hinna med så mycket miljöträning som möjligt under den korta period i hundens liv som den är som mest mottaglig för miljöträning!

Första tiden...

Det är inte så lätt att vara liten alla gånger när till och med blåbärssnåren är högre!

Att komma "på inkallning" är kul!

Mattes plastkrukor är roliga leksaker...

Plutten - som nu officiellt heter Dino till vardags - möter en av husets katter. Katten ifråga (Mimmi) är uppväxt med hundar så introduktionen tog bara några minuter - sedan for dom runt och lekte. Och kameran började "leka" den med - skärpan lekte död... :-(

Sitter man ute och grillar med vänner måste man vara noga med små vappsmagar - de blir snabbt kalla!

Sovplatserna kan förresten variera. Helst långt in under möbler...

Och sedan var juni över för detta året.

Hemgång!

Onsdagen den 26:e juni - Så var det då dags att åka och hämta hem den lille krabaten!

Foto: Kicki och Jörgen Olsson

Maken körde och jag satt bak med guldklimpen i knät. Han började med att sova. Här en selfie:

Vi stannade flera gånger för "kissepaus". Lillskrutten var så duktig och kissade varje gång!

Sen var han pigg och ville inte sova längre, så då fick vi roa honom med annat - ett stort märgben!

Väl hemma träffade han tonårsdottern - de fann varandra direkt! 

Och sedan däckade han!

Valpbilder

Måste hinna ikapp så nu blir det nya uppdateringar varje dag...

Här kommer lite underbara valpbilder, helt iskallt snodda från (tillika fotograferna) Kicki o Jörgen Olssons hemsida www.notvallens.se! ;-)

Här med brorsan Link längst bak (www.4fota.se)

Redan nu föremålsintresserad!

Ny blogg!

Så får jag väl ta och skapa en till blogg då, som bara kommer att handla om hundar. Framförallt om en hund. Min nya hund!

Efter mycket funderande fram och tillbaka under lång tid kom jag så fram till att denna gången ville jag ha en Border Collie (hädanefter kort och gott BC)! Första gången jag och min dåvarande försökte köpa en BC på 80-talet, blev det kalla handen. Då var de flesta uppfödare hårda på att bara sälja valpar till folk som hade djur (får eller nöt). Det var när BC'n inte var en "ras" och inte var certberättigad på utställning.
Detta var före Kent och Turbo... Före klicker. Före shaping.

Sen vet alla vi gamlingar i alla fall vad som hände. Turbo kom. Husse Kent tävlade för Mälarö BK och han hade (för den tiden) mycket ovanliga tankar kring träning. Uppenbarligen väldigt lyckade tankar för Turbo vann massor. Jag kommer ihåg julkort som Kent skickade till min dåvarande klubb (DTBK) där han husse & hund poserade framför alla bucklor som de vunnit på tävlingar. Det var en imponerande samling bucklor!

Ja, så efter att ha fått nobben på Border Collie blev det den gången en Groenendael. (Mer om mina tidigare hundar och deras bedrifter kanske kommer som ett separat blogginlägg en dag.)

Jag är inte rastrogen - varje ny hund har även inneburit ny ras. Även denna gång fanns det många olika tänkbara raser. Tillbaka till någon jag redan haft (Riesenschanuzer t ex). Eller någon helt ny bekantskap (Picard t ex). Eller någon som jag funderat på tidigare (Malinois t ex). Ville jag ha en lite "trögare" ras eller ville jag ha en "snabbare" ras. Det blev faktiskt en hel del funderingar fram och tillbaka. Snack med ägare och uppfödare på olika hundutställningar. Jag "fantiserade" om livet med än den ena än den andra rasen. Försökte använda min magkänsla. Kändes det som att "JAAAA, rätt ras" eller kändes det som "NEEEJ, fel ras". Eller det svåraste "NJAA, kanske". Frågor behövde bearbetas och besvaras. Ville jag ha en ras med vakt i? Med skärpa? Pälsvård då? Social eller reserverad? Utställningsbar?
Men faktiskt, gång efter gång efter gång kom jag tillbaka till Border Collie.

Jag har i alla år sagt att "näää, valla vill jag inte lära mig". Det räcker med lydnaden och brukset.
Men... jag insåg att jag faktiskt VILLE lära mig att valla! Jag har gjort så mycket annat med mina hundar (spår, sök, rapport, lydnad, räddning, bevakning, agility). Vallning är något helt nytt för mig. Men av någon anledning fascinerar vallning mig. Jag kan sitta och titta på youtube-klipp från olika vallningsuppvisningar eller vallningstävlingar. Samarbetet mellan förare och hund fascinerar mig. Jag har än så länge inte greppat exakt vad de olika visslingarna betyder, annat än att jag vet andemeningen med dem. Jag måste gå en visslingskurs tror jag!

Jaha, ras klart. Nu gällde det bara att hitta en uppfödare som hade valpar när jag ville ha (fast jag var beredd att vänta) och en uppfödare som kändes bra i magen. Jag har tyvärr träffat alldeles för många BC som backar och visar rädsla. En sån vill jag inte ha! Jag vill ha en öppen och glad hund som älskar att följa med mig överallt och som inte är rädd för människor eller konstiga platser. En hund som fungerar lika bra i skog och mark som inne på Drottninggatan i Stockholm. Och självklart ville jag ha en registrerad BC.

Så hittade jag till Nötvallens kennel utanför Kisa! Som skulle ha valpar. Och som jag kanske kunde få köpa av....!
Efter att ha haft hund i över 30 år och aldrig fått ett "ja, kanske, det beror på", på frågan om jag fick köpa valp av dom, så blev jag nu "på gamla dar" rannsakad och kontrollerad.... Intressant tyckte jag. Men egentligen väldigt vettigt. Fler uppfödare borde antagligen både rannsaka och kontrollera vem deras tilltänkta valpköpare är!

På mitt första besök hemma hos uppfödarna blev jag fullständigt överhopad av ett oräkneligt antal tikar och hanar, vuxna och unghundar som bokstavligen kastade sig över mig när jag klev ur bilen! Alla ville hälsa! Kan sägas att mina kläder åkte direkt i tvätten när jag kom hem men jag hade fått svar på en mycket viktig fråga - hundarna var hur sociala och trevliga som helst! Så som jag tycker en BC ska vara!

Så föddes då kullen på valborgsnatten. Hela 11 valpar blev det.
Pappan heter Kemi Craig (GK VALLH PR).
Mamman heter Safe (GK VALLH PR).

Kolare morsa får man leta efter:

Foto: Kicki och Jörgen Olsson

Mina önskemål var dessutom: hane, ej trefärgad, ej korthårig, ej blåa ögon. Om jag nu fick bestämma något...

Foto: Kicki och Jörgen Olsson